Fördubbling, javisst – men hur?

Den som vill och vågar engagera bussförarna i utvecklingsarbetet har mycket att vinna, skriver Christian Schoerner.
Bussförarna har en nyckelroll för att fördubblingsarbetet i kollektivtrafiken ska lyckas. Förarnas kunskap om resenärernas behov och önskemål är en unik och avgörande förutsättning för ett framgångsrikt utvecklingsarbete. Den som vill och vågar har mycket att vinna på att engagera förarna i utvecklingsarbetet. Resultatet blir en bättre och mer attraktiv produkt, vilket innebär ett ökat resande, skriver Christian Schoerner från konsultföretaget Dialog Konsult AB i den här debattartikeln.
För att nå ett högt ställt mål räcker det inte med viljan att nå dit. Det krävs också resurser och metoder för att lyckas. Men trots en rad åtgärder för att attrahera fler resande har kollektivtrafikens marknadsandel år efter år legat på ca 20% sedan början av 1970-talet. Kollektivtrafiken måste, kort sagt, göras mycket, mycket attraktivare för att kunna locka över de invanda bilisterna. För att lyckas med fördubblingen krävs nytänkande, mod och tålamod.
Och hur ska man lyckas åstadkomma en framgångsrik och relevant produktutveckling inom kollektivtrafiken? En grundförutsättning är givetvis en gedigen förståelse för kundens, resenärens behov och önskemål, tillsammans med en insikt om vad som kan vara möjligt att genomföra i form av olika förbättringar eller förändringar.
Den förståelsen och den insikten finns rimligtvis hos den som ständigt möter sina kunder i det vardagliga arbetet, den som fångar upp klagomål och reflektioner, den som ser kundens beteende varje dag - alltså föraren, spärrexpeditören, trafikvärden, stationsvärden, bara för att nämna några.
Inom exempelvis den kollektiva busstrafiken är det just föraren som är den personen. I det vardagliga trafikarbetet, i interaktionen med kunderna, får föraren en både medveten och intuitiv kunskap om resenärernas behov och önskemål. Den kunskapen är en unik och avgörande förutsättning för ett framgångsrikt utvecklingsarbete.
Regionala planer för hållbart resande ger de övergripande förutsättningarna för ett ökat resande med kollektivtrafiken. Men det konkreta produktutvecklingsarbetet, att skapa de större eller mindre förbättringar som resenären dagligen möter, måste föras ned från kontoret till arbetet ute på fältet. Och de som tydligast ser kundbehovet – förarna – måste vara aktivt delaktiga i det arbetet.
De flesta bussförare har dock, av naturliga skäl, liten eller ingen erfarenhet av produktutvecklingsarbete. Det räcker alltså inte bara med att placera ett antal bussförare i ett rum och be dem sätta igång och produktutveckla.
För att lyckas krävs en genomtänkt modell och en struktur som ger tydliga ramar för arbetet samt metoder för att komplettera med andra informationskällor såsom enkäter, kundundersökningar, marknadsanalyser etc., och det krävs erfarenhet, rutiner och ledarskap. Det krävs också mod och tålamod hos trafikföretagets ledning, mod att våga satsa på något nytt för att skaffa sig försprång framför konkurrenterna, och tålamod att vänta på de goda idéerna. För de goda idéerna kommer, förr eller senare!
Den som vill och vågar har mycket att vinna på att engagera förarna i utvecklingsarbetet. Resultatet blir en bättre och mer attraktiv produkt, vilket innebär ett ökat resande, vilket med de nya incitamentsavtalen innebär ökade intäkter för det enskilda trafikföretaget.
Det betyder också att förarnas resurser utnyttjas på ett bättre sätt. De nya kunskapskrav som lagen om yrkeskompetens ställer i hela EU-området utgör en utmärkt grund för att förarna också aktivt skall kunna delta i systematiskt utvecklingsarbete. Morgondagens bussförare kommer att ha mycket goda kunskaper om kollektivtrafik i ett övergripande perspektiv, om miljö- och säkerhet, om bekvämlighet och kundnöjdhet osv. Att inte använda den kunskapen till fullo blir ett ofullständigt resursutnyttjande.
Införandet av medarbetardriven produktutveckling innebär också en attraktivare arbetsplats – med mer engagerade medarbetare och en högre status för föraryrket, vilket kommer att bli allt viktigare för att kunna attrahera nya medarbetare nu och i framtiden.
Och att som trafikant mötas av förare och annan personal som är uppenbart intresserad av att ta del av ens synpunkter och förslag betyder också mycket för flertalet resenärer, och var och en som reser med kollektivtrafiken har naturligtvis allt att vinna på att produkten, resan, hela tiden utvecklas och förbättras.
Christian Schoerner
Eventuellt relaterade artiklar:
- 1 100 deltog i tankesmedjor om fördubbling
- Nyköping lyfter sörmländskt bussresande
- Konkurrensverket: Ja till konkurrens, men nej till Lundinutredningens förslag
- Västtrafik bygger nytt resecentrum
- Glesbygdslinjer i Dalarna läggs ner
3 svar »
Lämna en kommentar




























Artiklar (RSS)
Men o så nice, äntligen en person med verklighetsförankrade framstegstankar ! Sådana vill vi ha fler utav. Tänk en sådan framtid, förare som inte betraktas som förbrukningsmaterial, utan som en attraktiv
tillgång som kanske t o m har något att tillföra kollektivtrafikens framtida utveckling ! Ett samspel under utveckling för människor som servar människor. JA,!!
Vi får hoppas att de nya kollektivtrafikmyndigheterna inte blir politiska kollektivtrafikutvecklare, den modellen har så vitt jag kan förstå redan visat upp sig i Sverige med snarlika resultat som planekonomiutvecklarna i de forna öststaterna presterade. Det är lite skrämmande på sitt sätt att de planekonomiska samhällena i öst byggde på kollektivtanke, vår kollektivtrafik verkar både smittats med både namn och funktion
Schoerner sätter fingret på det som jag tror är viktigaste för att lyfta kollektivtrafiken till en ny, högre nivå, som kan locka nya kunder - och inte endast de som "måste" åka kollektivt av olika skäl. Det krävs aktivt fotarbete och att lyssna på kunderna/marknaden. Något som är självklart i alla avreglerade branscher med fungerande konkurrens.
Eftersom den lokala och regionala kollektivtrafiken fortfarande sitter fast i ett historiskt arv av att fokusera på produktion, tror jag att trafikföretagen skulle tjäna på att arbeta mer strukturerat med medarbetardriven produktutveckling än vad de gör idag. Om trafikhuvudmännen vågar släppa ansvaret helt eller/och införa trafikavtal med resandeincitament, är vägen öppen för en mer aktiv produktutveckling nära kunderna, med hjälp av medarbetarna, som sitter inne med så mycket medveten och omedveten kunskap om kunderna.
Det här sättet att arbeta är dock inget som faller sig naturligt i många trafikföretag, det finns inte i företagskulturen att avsätta tid för medarbetarna att jobba med produktutveckling eller förbättringsarbete. De ska köra buss/tåg eller visera biljetter. Kanske behöver utvecklingen inledningsvis en knuff i ryggen? Trafikhuvudmän och branschorganisationer skulle kunna göra nytta genom att satsa på någon form av kompetensutveckling av ledning och medarbetare i att jobba strukturerat med produktutveckling?