Bjarnes funderingar

Färskpotatis i all ära men så speciellt snålvattenframkallande är den väl inte…

Från nyhetskrönikan Travel Insider har jag tagit mig friheten att kopiera lite av vad Jan Ohlsson skriver i dag. Mest för att jag tycker det är kul när någon researrangör vågar prova ”tänk om vi skulle”…

Grisfesten är för evigt förbi. Karaffvinets likaså.
Nu ska Ving göra Teneriffa till konnässörresmål för gourmet-och vinintresserade. Bl a utlovas viner i världsklass och den primörbaserade bymaten har höjts till förstklassig nivå av trendiga kockar.

En bevarad ursprungskultur för mat och vin. Med en liten knuff av trendmakare. Det kan bli Teneriffas lycka och möjlighet att ”göra en Mallorca”. Det anser Ving och Travel Insider nickar instämmande.
- Idag har Teneriffa en väl bevarad hemlighet av viner i absolut världsklass , säger Peter Behrens, vinexpert och en av idégivarna till Vings vin-och gourmetresor. Thomas Åhlander, sedan länge bosatt på Teneriffa, har plockat ihop besöksvärda krogar; t ex Bodegas Tajinaste med vidunderlig utsikt över Ortavadalen och Restaurante Casa Mi Suegra som specialiserat sig på att återskapa gamla lokala orginalrecept och kanariska smaker i ny tappning. Fast den kanariska potatisen i sås och salt duger gott som den är.

Kombinationen är – snålvattensframkallande, skriver Jan Ohlsson.

Men skulle inte den här nya ”Vingtanken” även kunna kopieras av en svensk bussresearrangör som (väl ganska lätt) skulle kunna fixa till en gourmetresa över ett par dagar för (oss) som gillar viner och mat av lite högre kvalitet än vad t ex Rasta erbjuder?
En lyxig buss, bra boende, utsökt god mat med formidabla viner – hm jo minsann – skulle kunna bli snålvattenframkallande…
Någon?
Jag tecknar mig bland de första.

Sitter i den ljumma kvällen och börjar plötsligt fundera kring – färskpotatis. Jag har nämligen tidigare i kväll njutit av inlagd sill och svensk färskpotatis. Med diverse goda tillbehör…

Hur kommer det sig – funderar jag – att jag gladeligen betalar 44 kronor för ett kilo svensk potatis? Jodå – färskpotatis smakar gott men är också en del dyrare än ”vanlig” matpotatis. Men inte smakar den en så där fyra-fem gånger godare än vanlig potatis. Så vad är det då jag – så villigt – betalar så mycket mer för?

Kommer på att jag redan tidigt i våras började längta efter ”sill & färskpotatis” och kunde då drömma mig bort till att snart få inmundiga ”delikatesserna” på uteverandan. Lite märkligt – potatis som potatis kan man tycka – men det finns ett slags ”skimmer” över årets kommande svenska färskpotatis och de första skördade kilona säljs ju för hisnande belopp.

Hm – vem har lyckats åstadkomma denna märklighet – där vi svenskar så längtansfullt ser fram emot de kommande färskpotatisarna? Finns där något ”Sveriges Potatisodlares Riksförbund” som åstadkommit detta – eller vem/vad?

Hur har de gått till väga? Och kan det – vad de nu hittat på – överföras till den svenska bussturismen?
Jag menar – att åstadkomma denna längtan efter att nu – äntligen – kommer ”årets färska turistresor med buss” som folk otåligt gått och väntat på och är benägna att boka (de första avgångarna) till ”hisnande priser”?

Nog kan man fråga sig: Hur fan kan man längta mer efter potatis än en bussresa?
Där står sig vetenskapen sig frågande…

Läser en krönika av Karin Thunberg – som är reporter på SvD Kultur – som får mig att rysa av välbehag. Hon beskriver nämligen exakt vad jag skulle vilja ha kunnat komma på själv – om mitt sätt att vilja resa:
”Det vi missar är lugnet, det rent meditativa gloende som är den stora vinsten med en tågresa”.
Vidare: ”Att sitta där timme efter timme och titta på hus som slumrar bakom syrenhäckar och stenmurar, begrunda alla hästar som fortfarande betar och alla gubbar i keps som fortfarande cyklar, eller åtminstone står lutade mot sina cyklar i väntan på att en järnvägsbom ska gå upp – å det är mer avkopplande än den mest avancerade yogastund.”

Thunberg beskriver precis hur jag vill att en tågresa ska vara – för mig alltså. Om jag kan välja så väljer jag alltid ett tåg som går långsamt och stannar vid alla stationer framför de ”snabbtåg” som stressar fram i tillvaron. Thunberg skriver om tåg men enligt min syn på livet vill jag även under resa med turistbuss få uppleva samma ”långsamma meditativa gloende”. Men det får man (jag) aldrig. För här ska reseledaren hålla låda, och om ”hen” inte gör det så ska givetvis någon lustigkurre berätta skabrösa historier i mikrofonen, frågesport och lotteri, och omgiven tanter som pladdrar oupphörligt om/kring dagens kändis och vad den har varit med om – eller så kommer den ultimata helvetiska upplevelsen – där ska visas en film på bussens tv-skärmar…

Alltså – fullkomligt omöjligt att få  ”sitta där timme efter timme och titta på hus som slumrar bakom syrenhäckar och stenmurar, begrunda alla hästar som fortfarande betar och alla gubbar i keps som fortfarande cyklar…”

Därför åker jag inte på turistresor med buss – mer…

A propå lugn så ramlade jag på ett nytt ”favorithotell” under förra veckans Skottlandsresa. De två sista dagarna bodde vi på Hotel Red Lion i Grasmere (Lake District) ett hotell som var precis i min smak. Utmärkta rum med bra dusch. Förnämlig frukost med ”full English…” och vad man nu övrigt kunde önska sig. En personal som var mycket vänlig och förekommande…

Men det som – i mina ögon – var hotellets ”USP” (Unic Selling Point) var den stillsamma och lugna atmosfären som snabbt smekte alla (eventuella) stressade själar att med en stillsam belåten suck sjunka ned i någon av sofforna i det stora inglasade ”uterummet” – eller den stora loungen – med sin från baren hämtade dryck.
Fullkomligt ljuvligt – inte minst för att där inte fanns någon påtvingad ”bakgrundsmusik” utan det enda som hördes var sorlet från hotellgästernas lågmälda samtal. Så oerhört behagligt att kunna prata med sina medmänniskor utan att behöva höja rösten för att göra sig tydlig.
Som jag brukar skriva – ”som bomull för själen”…

Så där – då var Skottlandsresan avklarad och så sitter jag här igen framför datorn i Vingåker. ”Klarat av” – låter ju lite negativt på sitt sätt – men det har varit en en skön vecka i norra Skottland även om vädret kunde ha varit lite mer njutbart. Men det finns ju annat i Skottland att njuta av än just vädret…

I morgonens SvD läser jag med stort intresse en ”understreckare” som har rubriken ”Spekulationer i de högre rymderna” – som förvånande nog inte alls handlar om vare sig buss- eller kollektivtrafik. Jag citerar ingressen: ”Den vetenskapliga revolutionen förpassade de stora spekulationerna om världens beskaffenhet till filosofin och religionen. Men efter framstegen med atomteorin och kvantmekaniken har forskarna åter frestats att hitta den stora teorin för allt”.

Det som får mig att ta upp det här är att jag läser:
”Popper betonar vikten av att ställa upp hypoteser. det vill säga förslag till teorier som sedan måste prövas med experiment. En hypotes kan antingen vederläggas ”falsifieras”, det vill säga inte gå ihop med med experimenten, och måste i så fall förkastas. Eller så kan den visa sig stämma med experiment och då vinna trovärdighet. och ju mer en hypotes består de experimentella prövningarna desto trovärdigare blir den. Men den kan aldrig bli en evig sanning. Nya experiment skulle ju kunna visa att den bara har begränsad giltighet.” (min fetmarkering)

Skriver Bengt E Y Svensson, professor i teoretisk fysik vid Lunds universitet.

Just orden ”Men den kan aldrig bli en evig sanning” är nog bra om man som människa och medborgare tar till sig och håller i minnet när man ser-hör-läser vad alla ”experter” vill få oss att acceptera.
Inte minst då – alla ”experter” inom buss- och kollektivtrafiken – tänkte jag – när jag läste den oerhört intressanta texten om vetenskapens alla så förunderliga framsteg…

Läser vad Ulo skriver om att det är få bussföretag som satsar på kommersiell busstrafik. Hm – jo – jag kan tänka mig att man som bussföretagare tar sig en rejäl funderare på vad man skulle kunna hitta en linje som man tror skulle bli tillräckligt lönsam. Det hela är väl också så pass nytt att ”grejen” i sig inte har hunnit vara med (aktuell) så länge att tillräckligt många har hunnit fundera – eller att där hos någon hunnit poppat upp ”tänk om man skulle” som kommer till verklighet. Men det skulle faktiskt inte förvåna mig om där inte så småningom kommer fram de där begåvade och därtill lite modiga bussföretagare som vågar göra sina försök…

Ska bli spännande att få se vad det hela tar vägen så småningom. Klart är i alla fall att jag vet var jag ”ska ta vägen någonstans” de kommande dagarna – för i morgon kväll kör jag ombord på färjan i Göteborg för vidare färd mot Kiel. Vidare på söndagen till Ijmuiden (Amsterdam) och kvällsfärjan till Newcastle.
Det är Skottland som hägrar under en vecka – för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på – men säkerligen runt trettio gånger har jag bilat runt bland de skotska hedarna och bergen. Som så ofta – även denna gång i sällskap med min yngre broder Kenneth.

Vi frågar oss emellanåt vad det är som får oss att fara till just norra Skottland. Och enas snart om att det nog är ”stillheten, tystnaden  och lugnet” som är det som lockar mest. Den fridfulla känslan av ”frihet” där vi tuffar fram i sakta mak på de smala vägarna mellan de små glest belägna byarna där vi gärna stannar till om kvällen för att bo och njuta av besöket av ortens pub. Där vi ibland unnar oss nöjet att smaka på – vad det nu heter – det där som alla skottar dricker…

Just nu har jag inte tid att skriva några begåvade texter på denna så intressanta plats.
Det har inte bara varit val i Frankrike och Grekland utan även i Vingåker. Och – minsann – jag blev vald till ordförande i den smått diskreta Vingåkersföreningen – Anonyma Absolutister – så nu vet jag inte hur jag ska få tid att tänka på buss- och kollektivtrafik på flera veckor…

En av de saker som jag tycker förgyller min tillvaro är att om söndagsmorgnarna få läsa välmatade Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Deras helgtidningar innehåller alltid massor av behaglig läsning med bl a långa oerhört intressanta intervjuer med kloka personer. Och ”ljuv musik” uppstår där en begåvad journalist samtalar med en likaledes begåvad person och så uppstår en ”berättelse” som tar tag i läsaren. I alla fall mig…

I dagens kulturdel i SvD har journalisten Lars Collin pratat med Ingmari Pagenkemper – en för mig tidigare totalt okänd kvinna som – visar det sig – har haft stor framgång i ”nöjes-Stockholm” – som Collin skriver: ”Känsla för kvalitet och omsorg om detaljerna har gjort henne till en maktdoldis i nöjes-Stockholm, Utan henne hade inte Lydmar och Berns svängt som de gjorde”. Där hon fick Lydmar ”att att lyfta från ordinär hotellobby till hetaste vattenhål”.
Ordet svängt i ovanstående står för ”svängt från mediokert till succé”.
Nu ska hon få till samma ”svängning” för Hamburger Börs” som under de senaste åren hamnat – om inte på dekis – så i alla fall i skuggan av andra mer framgångsrika etablissemang.”Börsen” som tidigare var så väl känt för sina ”krogshower”.

– Hamburger Börs har hamnat i glömska hos stockholmarna. Nu vill jag fylla varumärket med innehåll igen, säger Ingmari Pagenkemper – och lägger till: ”I dag har Börsen inget rykte alls”.
Minsann – funderar jag – och undrar vad har då turistresor med buss för ”rykte” – eller varumärke?

–Krogshow betyder egentligen bara mat och underhållning och det är upp till mig att se till att den är så bra som möjligt.

Minsann – tänker jag igen – och frågan pockar fram ”Bussturism betyder egentligen bara?” Ja vad då?

I artikeln beskrivs hur Pagenkemper smakar på ett kaffe ur plastmugg och ”som hon genast dömer ut som konferenskopp”.
Som jag tyder det – inget man direkt längtar efter när man är kaffesugen.
Ungefär lika ”inspirerande och uppiggande” som lankigt ”pulverkaffe” som serveras utanför en turistbuss stående på en rastplats någonstans.

Tycker jag alltså. Många andra människor tycker helt annorlunda…

Ytterligare en formidabel artikel finns i SvD:s kulturdel där journalisten Kristin Lundell har besök det franska företaget ”Hermès” som ”började som ett sadelmakeri och är idag ett av världens mest åtråvärda märken”.

Några citat ur den läsvärda artikeln…
”Det är skillnad på lyx och kvalitetsprodukter. Lyx är bling-bling, att skryta med att man har pengar. Kvalitet handlar om hantverket. Vi gör objekt som är förhållandevis dyra eftersom de har så hög kvalitet”.

Hermès tillverkar olika produkter men inte solglasögon. Här får du veta varför:
”Glasögonbågar är inte tillräckligt mycket hantverk för att kvala in på Hermès intresseområde”:

Som avslut – någonting som jag klart förstår:
”Om familjen förlorar sin majoritetsägo av företaget skulle det upphöra att existera inom fem år.
Hermès framgångar beror på familjens etik och visioner.
Om Hermès filosofi försvinner så dör företaget”.

Minsann – tänker jag en tredje gång…

…står som rubrik på ett debattinlägg i dagens utgåva av Dagens industri. Den som skriver inlägget är Marnosh Saatchi, vd för kommunikationsföretaget Humblestorm. Så fort jag ser ordet ”kreativ” så blir jag nyfiken och börjar förstås läsa texten.

”Med få undantag är det inte produktion som gör framtidens Sverige rikt. I stället är det kreativitet och differentiering som blir våra unika säljargument” – står först i ingressen. Som följs av: ”Därför är det dags att främja fritänkande, mod och kreativ förmåga i hela samhället”.  Någonstans där känner jag hur hornen börjar växa ut för jag tänker ”Alldeles rätt – men med de sedvanliga undantagen – gäller inte buss- och kollektivtrafiken - och för all del – även dess branschtidningar.”
För hur skulle det kunna gå till?

Saatchi skriver: ”Det unika säljargumentet handlar således inte om funktion utan snarare om differentiering i affärsmodell, varumärke och design. Det är Apples och Sportifys kreativa förmåga, tillsammans med mod och vilja att vara annorlunda, som har gjort dem framgångsrika. Inte deras teknik”.

Ja ja – mumlar jag för mig själv – för jag kan just inte komma på ett minsta exempel på hur ”kreativitet och mod” inom buss- och kollektivtrafiken (och branschtidningarna) skulle kunna ”beskrivas” eller exemplifieras. Ett intressant debattinlägg.

Men det finns ju betydligt klokare människor än jag. Och så vill jag gärna ge ett exempel på det – tänker jag – när jag läser en artikel i samma DI. Som handlar om fyra ”kreativa” ungdomar (industridesigner) som startat ett företag som de kallar People People,  som (bl a) ”med en genomskinlig högtalare har väckt intresse hos internationella storföretag”.
Det unga gänget har många kloka tankar och idéer kring det här med miljö och hållbarhet.
Jag citerar ut artikeltexten skriven av Maria Ottosson:
I början försökte kvartetten sälja in sig som design- och hållbarhetsbyrå.
”Det fungerade inte. Folk vill inte ha pekpinnar och kunder köper inte prylar för att de är hållbara.
Nu försöker vi i stället visa kreativa lösningar på ett problem och sedan kommer hållbarheten på köpet”.

Mmmm – Ingen dum tanke alls…

På förmiddagen på Valborgsmässoafton var jag ett par timmar i huvudstaden och promenerade mellan Riddarholmen och Tegelbacken. En trevlig promenad i ett skönt vårväder…
Extra trevligt då jag kunde se ”hur många bussar som helst” – då menar jag turistbussar den här gången – där det speciellt på Riddarholmen var gott om bussar som sökte parkeringsplats.
Överraskande många bussar från Ryssland – där jag undrade om de alla var i det skick att de var välkomna in i stockholmstrafiken.

Hur som haver – det är kul att se när bussbranschen är ”ute och rör på sig”…

…vad kul det snart ska bli. För i morgon f m träffar jag vår högt värderade chefredaktör för planering om en betydligt mer ”kul” framtid.
Så här känner jag mig i dag…