Bjarnes funderingar

Det är få dagar på året som lockar fram en så stark känsla av vemod (hos mig alltså) som nyårsafton. Ett år är avslutat – tydligen är det så att jag tycker det är en smula sorgligt och vemodigt. Ja ja – men framåt tolvslaget vet jag att det har ändrat sig – då brukar det bubbla i kroppen av (nej inte champagne) av lusta att få ta tag i ett förväntansfullt nytt år. Fullt av möjligheter som jag ser det…

När jag börjar skriva dessa rader har klockan precis passerat 09.40 och jag ser att det – just nu – är 6594 personer som tittat in här hos mig och jag ser också att besöksantalet stigit med 38,2 procent i december jämför med förra månaden. Mmmm – klart jag är mycket glad för det.

Nu ska jag snart börja dammsuga huset och få toaletterna att skina – och tillsammans med min yngre broder Kenneth laga till en smaskig måltid – för i kväll och långt in på natten är huset fullt av vänner som med sin ”humor och briljanta stringens” (se 20/12) kommer att förgylla tillvaron för oss på Vallgatan 1 i Vingåker.
Vi kanske  – rent av – kommer att lite kort prata om den smått märkliga ”synen” hos vissa inom mänskligheten som gärna betalar  (?) -  åtskilliga miljarder extra – för dyrare vindkraftsproducerad el men som kvider inför tanken på att få se de (dyrare) men (för resenärerna) attraktivare  spårvagnarna – på rätt plats inom kollektivtrafiken.
Vad är det den dyrare vinkraften har som förändrar synen på pengar som (de dyrare) spårvagnarna inte har?
Status?
Va?
Jo jag gillar bussar högt – men jag älskar spårvagnar…
Suck – jo, vi har alla våra brister.

På återseende nästa år – hoppas jag (vi).
Gott Nytt År
Bjarne & ”Lurifax”…

17.40 – Näst sista dagen detta år – tänkte jag nyss – vilket fick att smått fundera kring ”vad har då detta år gett mig?”.
Lurifaxen – på min axel – rycker mig lite i örsnibben och viskar i örat ”Men Wimsegård – nog har vi väl haft det bra i år”.
Ja, jo – jag nickar och håller med. För mig personligen har det varit ett bra år innehållande bl a intressanta resor – och om jag nu inte helt missförstår dagens siffror – så lär företaget även i år visa svarta siffror på sista raden. Förträffliga medarbetare ger god och lugn sömn och dessutom mig råd att dricka en flaska utsökt gott rött vin om lördagskvällen…
Livet kunde alltså vara värre.

Men kunde också vara bättre – konstaterar jag när jag smått avundsjuk tänker på min gode vän ”Lasse” i Västerås.
Han besökte mig för ett par dagar sedan och berättade glädjestrålande om sina ”framgångsrika affärer”.
Det kom sig nämligen så att han för några år sedan vann ett antal miljoner på Lotto. Fler än fem faktiskt…
Hursomhaver – han gick till sin bank och frågade vad han fick för ränta om han satte in 2,5 miljoner under 5 år.
3 procent blev svaret.
Hm – 3 procent på 2,5 miljoner är 75-tusen kronor per år. Med en skatt på 30 procent blir alltså kvar netto 52-tusen kronor.
”Kan jag ju inte leva på” tänkte han. Och vände sig till mig för att efterhöra hur det var att vara ”egenföretagare”. Jag såg hur det glimmade till i hans ögon när jag berättade om det schablonbelopp man som fåmansföretagare årligen kan ta ut där man betalar endast 20 procent i skatt. Då 122-tusen per år.

Jag gör en lång och spännande historia kort – han startade i ganska rask följd fem aktiebolag där han satte in 500-tusen i aktiekapital i varje. Han städslade begåvade-hungriga-kunniga personer att driva företagen. Vilket de gör tillräckligt framgångsrikt så att han nu kan ta ut ”aktieutdelning” från alla.

Han tar (ännu) inte ut någon lön från något av företagen men han kan nästa år – berättade han med glada ögon – ta ut 113-tusen kronor (netto) från vart och ett av företagen dvs 565-tusen kronor. ”Och det lever jag ganska gott på”.
”Och jag tänker nog starta två nya företag till i vår”…

Inte så illa pinkat av en bonnläpp från gurkstan med bara 8-årig folkskola i botten.
Vad får man för ränta i dag på banken? 2 % kanske…?
Hm – varför bara äga en busstidning?
Om man skulle…

Läser ett – som jag tycker – intressant inlägg i morgonens SvD där Lennart Bengtsson, professor i meteorologi skriver bl a detta:

De flesta, inte minst alla rättfärdiga svenskar, vill vara politiskt korrekta men i detta fall krävs andra åtgärder än att minska sitt greenhouse footprint. Även med en förindustriell växthusgasmängd skulle problemen mer eller mindre ha varit desamma. Problemen har främst sin grund i lokal och regional överexploatering, förhöjt befolkningstryck och bristfälliga resurser i samhällsplaneringen.

Även med en förindustriell växthusgasmängd skulle problemen mer eller mindre ha varit desamma.

Minsann – jag – som knappast kan räknas in i skaran ”alla rättfärdiga svenskar” – läser förstås detta och känner hur det (egentligen obefintliga) trycket på att jag ska köra mindre med min bil tynar bort. Ännu mer när jag läser:
”Extrema väderhändelser är allvarliga och allt bör göras för att minska risk för liv och egendom. Mycket kan och bör också göras och tveklöst behöver flera länder internationellt stöd. Men att föreställa sig att skadeökningarna främst beror på koldioxidutsläppens ökning är naivt och missledande. Det saknar dessutom vetenskaplig substans.”

Det ska bli intressant att se om där kommer reaktioner på professors inlägg från ”rättfärdiga svenskar”.

Hm – det är lätt att känna sig blåst i dagar som dessa…

Däremot verkar det vara säkert att flyga – om man nu vill tycka att det (2011) i genomsnitt har dött en passagerare per 7,1 miljoner resor – är lite.
Om detta står att läsa på SvDs hemsida. Och jag undrar lite varför SvD tar upp just detta. Vem kan ha puffat på tidningen?
Hade SvD varit lite mer på ”hugget” och inte bara skrivit av ett ”pressmeddelande” kunde de ju ha jämfört med olycksstatistiken från andra trafikslag – varför inte med busstrafiken? Då hade vi läsare bättre kunnat ”värdera” denna ”nyhet”.
Men då hade ju förstås inte flyget fått vara bäst.
Men flygbranschen vet hur man blir positivt omskriven.

Äntligen – mumlar jag för mig själv – när jag läser att Joakim Palmkvist, Swebus vd, fräser ifrån lite mot SJ. i ett inlägg i SvD.
Det har genom åren förundrat mig att bussbranschen (nej inte tidningen) alltid har varit så mjäkig i sin attityd mot sina konkurrenter. Otaliga gånger har jag efterlyst att bussnäringen ska våga sticka ut nosen lite t ex med humoristisk marknadsföring som nyper ”andra trafikslag” i ändan lite – och där man med näsan lite i vädret – självsäkert framhåller busstrafikens alla fördelar.
Tänk om det fanns någon inom buss- och kollektivtrafiken som - bara för att det är roligt – ville ta på sig den rollen.
Kanske rent av också vilja visa lite tuff attityd som – Saab (av alla)

Milde tid – funderar jag – det kan väl inte vara så – att det inte finns ”humor” i bussbranschen?
Eller ”fördelar” som skapar  ”självsäkerhet” nog för att våga-vilja höja näsan lite?
Vad säger ni – någon av er 300 – som så här långt den här veckan – har tittat in här… 

Här om dagen fick jag en resekatalog från Favorit Resor som hade den lockande rubriken Resor för själen. Mums – tänkte jag – för det är precis vad jag vill (behöver) få ut av mina resor – som stimulans för min torftiga själ. I går kväll satte jag mig bekvämt till rätta och började botanisera bland erbjudandena i katalogen.
- Italiens praktfulla hjärta. Från medeltid till renässans. Mmmm…
– Antikens odlare och nutidens bönder. En odlares resa med Lars Krantz. Låter lärorikt…
– Musik i Italien. I Italien föddes operan. Magiska stunder med klassisk musik. Låter himmelskt…
- Rivierans trädgårdar. ”Längs den ljuvliga medelhavskusten – Provance – Côte d ´ Azur och Ligurien ligger magnifika trädgårdar med exotiska växter. Mumma…
- Musikens Madrid. Längtar…
- Det genuina Portugal. Vin, gastronomi och kulturarv. Klart lockande…

Så fortsätter det – sida efter sida – den ena resan intressantare än den andra.
Så börjar jag läsa lite mer ingående om de resor jag fångas mest av. Den som skrivit texterna i Favorit Resors katalog kan verkligen få till det och skapa reslust. MEN allt eftersom jag läser minskar min reslust och jag funderar smått förundrad – varför då? – för vad som erbjuds i upplevelser är det inget fel på. Om jag nu ska använda ordet ”fel” i det här sammanhanget så förstår jag snart att ”felet” ligger hos mig själv.
Jag är ingen gruppresenär!

Nix – en urbota tjurig ensamresenär är jag. Om jag nu inte får med mig en medresenär som är som jag. Och de är få – har jag lärt mig under alla mina resor.
Men himlen vare lovad – jag har ett par sådana vänner…

Jag vill inte fösas runt i en takt som någon annan har bestämt. Jag kanske vill stanna och titta (studera, prata om) i 15 minuter på en vackert snidad (utsirad) dörr till en magnifik sal i ett engelskt slott, eller kunna få sätta mig ner en lång stund på en bänk i någon vidunderligt vacker trädgård och få njuta till ”själen är nöjd”. Och jag är ingen vän av dessa ”gemensamma middagar på hotellet” utan finner stort nöje i att få botanisera bland traktens ”matställen”.
Du förstår nog vad jag menar – jag trängtar efter friheten att få uppleva det jag vill precis så länge som jag vill.

Därför är min bil en av mina ”bästa vänner” som bekvämt tar mig precis dit jag vill. Som tålmodigt väntar på att jag ska blir klar med vad jag nu gör innan vi far vidare till nya upplevelser…

Det genuina Portugal – lockar mig. Men i stället för  att – under sex dagar – flyga ner (och hem förstås) och snabbuppleva saker och ting i Portugal sitter jag redan och funderar på just en Portugalresa till sommaren. Jag har varit där två gånger tidigare – trevligt land med god mat och goda viner.
Lite rufft kan den se ut så här.
- Esbjerg-Harwich – och ett par dagar längs den engelska sydkusten.
- Färja Plymouth-Santander (norra Spanien) och så längs norra kusten fram till norra Portugal och så ta mig ner genom landet i lugnt tempo.
Givetvis påläst (hemma) så att jag inte missar de viktigaste upplevelserna…

Hemresa? Tja, om jag (vi) nu inte väljer samma rutt på hemvägen plus en sväng till Wales så kan vi ju välja nöjet att köra den 3500 km långa – Lissabon-Vingåker – vägen hem genom Europa. Och vid gränsen mellan Spanien och Frankrike stanna till på ett café för att ”känna efter” – vill vi äta musslor i Belgien, och Rijsttafel i Holland – eller vill vi ha pizza vid Gardasjön och Wienerschnitzel i Österrike? Friheten att kunna välja för stunden är oöverträffad…
Allt i makligt tempo så att själen hinner med.

Jag ska ta ett snack med brorsan i kväll…
Till sist:

…och betala för båda. Tips från min norska släktgren. Jag förstår precis varifrån jag fått mitt ”ekonomiska sinnelag”…

Ulf Wagner heter en av våra svenska ”stjärnkockar” som ”glatt konstaterar att svenskarna blir allt mer matglada. Från att tidigare ha varit ett folk som mest åt för att bli mätta, har vi börjat tycka att mat och dryck är viktigt”.
Wagner hävdar också bestämt att ”Maten, vinet och miljön måste harmonisera.”
Minsann – vill inte vi svenskar numera också få ut annat av våra måltider än att bara bli mätta. Här ska också njutas…

Alldeles rätt – det får gärna harmonisera – det håller jag absolut med om. Och ler lite gott vid tanken på alla goda måltider jag njutit av i livet.
Så vaknar han – lurifaxen som ständigt sitter på min vänstra axel – som ständigt drar mig i örsnibben och viskar saker (frågor) i mitt öra:
”Hur är det med resandet då? Reser svenskarna bara för att komma fram (bli mätt) eller ställer de några fler krav på resan?
Ska den – möjligen – också ge tillfredsställelse av något slag?”

Inte f-n vet jag – konstaterar jag för mig själv – men finner det ytterst osannolikt. Här pratar jag om kollektivtrafik bäst jag för fram. Och jag tror nog att jag – som gammal stockholmare – ser just den kollektiva stockholmstrafiken framför mig.
Och hur skulle det där kunna vara möjligt att finna njutning av något slag – utom för de som njuter av ”självplågeri”?

Senast jag var i Wien unnade jag mig en ”ren njutning” – jag klev nämligen upp på den spårvagnslinje som är en ringlinje och åkte tre varv innan jag klev av igen. Jag kan inte riktigt förklara vad det är med själva ”sättet” som spårvagnar tar sig fram.
Lite gammaldags värdigt på något sätt – en ren sinnlig njutning – för den som har ett sinnelag som jag. Dessutom i en vacker stad.
Jo – det hela harmoniserar…

Jodå – jag är helt klar över skillnaden att som turist åka kollektivt utanför rusningstiderna och därmed undvika den stress och trängsel som där (då) bjuds.
Därför har jag har valt att bosätta mig i Vingåker just för att slippa den stressen och trängseln.
Det enda lilla tecken på stress som finns här kan möjligtvis ses en fredag klockan 17.58 då tre ”jobbarklädda gubbs” samtidigt jäktar in på härvarande systembolag.

Och snart infinner sig (väl) Julfriden?

(Aha – jag ser att vännen Staffan Sävenfjord kommenterat mitt förra inlägg – liksom detta)

I morgonens DI finns en läsvärd krönika signerad Maria Borelius där jag finner två meningar som får mig att ”humma till” lite…
Krönikan handlar (berättar) om en debatt om Storbritanniens ”dilemma” med EU och börjar så här:
”Höstmörkret hade redan börjat sänka sig över parken. Londonborna drog sig in i ombonade hem bakom tjocka gardiner. Men på National Geographic Society fylldes salen till sista plats. Det var debatt om EU.
Starka personligheter argumenterade för att Storbritannien skulle lämna EU. Författaren Fredrik Forsyth och EU-politikern Dan Hannan slogs med den humor och briljanta stringens som nästan bara brittisk debatt erbjuder.” 

Att jag reagerade lite ”extra” över de raderna beror kanske på vad jag skrev i gårdagens inlägg – om ”att man inför den stundande Persontrafikmässan är ”på jakt efter idéer som seminariedeltagare där ska få ta del av som ny kunskap och spännande framtidslösningar”.

Det kanske är att ta i om jag jämför ett seminariemöte om kollektivtrafik på Persontrafik 2012 med ett engelskt ”debattmöte” om EU – men vad jag vill komma fram till är frågan – är det någon som förväntar sig att någonting på kommande Persontrafik kommer att framföras med ”humor och briljant stringens? Till exempel om där av någon outgrundlig anledning skulle uppkomma debatt av något slag…
Kan inte låta bli att undra, finns – någonstans – inom buss- och kollektivtrafiken – där humor och briljant stringens frodas?
Eller (ens) efterfrågas?
Tar tacksamt emot tips.

Mening nummer två: ”Stabilitet utan dynamik blir rigor mortis”.
Där får du tänka själv utan att jag skriver dig någonting på näsan… 

Dynamik á la Swebus – som jag gillar:
Swebus har kläckt idén som ger säkrare och punktligare vinterkörning för bussar, utan att det syns på biljettpriset för resenärerna. Sedan november sitter det vinterdäck på Swebus alla expressbussar – och de får sitta kvar året runt.
Sedan november månad är Swebus samtliga egna bussar rustade med nya vinterdäck. Däcken har ett mönsterdjup på minst 6 mm under perioden. Däcken byts inför varje vinter och får sitta kvar året runt. Då har nämligen mönsterdjupet slipats ner tillräckligt även för sommarväglag. Eftersom vinterdäcken på så vis används året runt blir det inte en stor extrakostnad.

Vill bara kort meddela att jag har ändrat i ”tio-i-topp” på min ”Vill-göra-lista” (vinter).
Efter viss vånda i morgonens långa varma dusch har jag beslutat att snöskottning utgår och ny på listan är nu i stället ”Om kvällen dricka ett glas vin – sittandes framför en stilla eld i öppna spisen – alla de dagar som slutar på bokstaven G”.

Läser nyfiket vår artikel (på hemsidan) om att man inför den stundande Persontrafikmässan är ”på jakt efter idéer som seminariedeltagare där ska få ta del av som ny kunskap och spännande framtidslösningar”.

Både ny kunskap och spännande framtidslösningar är någonting jag verkligen gillar och gärna ser mycket av – men så (suck) poppar frågan upp i bakhuvudet ”spännande framtidslösningar – för vem?

Jag kanske har helt fel som tror att vi här pratar om kollektivtrafik – men om vi nu gör det – hur skulle en (för resenärerna) mer spännande busstrafik kunna se ut? Jag kanske är onödigt gnällig men ordet spännande passar liksom inte in (hos mig) i samband med svensk busstrafik.
En busstur över Andernas, Nepals eller Tibets bergpass skulle jag sannolikt kunna se som spännande – men på Stora Gatan i Västerås?
Eller – är det bara så – att jag inte bara är gnällig  jag lider dessutom brist på – fantasi?

Är lite efter i min tidningsläsning och har först denna blötsnöiga söndag i Vingåker fått tid att läsa lördagens DI.
”Volvos försprång i stort sätt borta” – en rubrik som pockar på uppmärksamhet – och jag läser förstås själva artikeln. Som handlar om Volvos närvaro i Amerika och ingressen säger: ”Konkurrenterna har i stort sätt lika hög säkerhet i sina bilar och Volvo PV kan inte matcha de tyska konkurrenternas höga prestanda och körglädje i lyxmodellerna”.

Hur är det då i matchen ”Kollektivtrafiken vs bilen?” funderar jag lite för mig själv när jag läst artikeln. Om nu kollektivtrafiken haft något försprång framför bilen – finns denna ”fördel” kvar – och i så fall vad består DEN fördelen av?

Under hela mitt långa vingliga liv har jag aldrig mött någon människa som sagt ”Jag köpte den här bilen för att den är så säker”. Däremot har jag mött otaliga (män mest) som med stolthet framhållit sin bils prestanda och körglädje.
Som så mycket annat i livet – när det gäller kvinnor – så har jag inte riktigt förstått vad som får dem att köpa just den bil de har.
Annat än ”den är så liten och gullig och så är den så lätt att parkera”.
Herre min skapare – jag förstår fullkomligt varför kvinnor är den största kundgruppen inom kollektivtrafiken – med den synen på bilar…

Ha ha – jag avstår nog från vidare åsikter i ämnet – jag känner mig jävig. Eller – jävlig? – när jag nu berättar vad min BMW-åkande kompis säger när jag pratar om Vingåkers busstrafik:
”Du – den är lika lockande för mig som kranvatten är för kapten Haddock”…

Prestanda och körglädje – mmmmums…